Slaget

Det öppna fältslaget utövades förhållendevis sällan under det Trettioåriga Kriget, det fanns i den ovissa utgången alltid en risk. Bland ett stort antal små stridscentra hade officerarna liten överblick och nästan ingen möjlighet att påverka skeendet. Efter att trupperna förts ut på fältet fanns ingen möjlighet till radikala omdisponeringar.

 

Före den omfattande uniformeringen var soldaterna hänvisade till färgade armbindlar eller olika kvistar för att skilja mellan vän och fiende. Hur vän skulle skiljas från fiende avgjordes ofta av vad som fanns till hands strax före bataljen.

 

Endast i undantagsfall gick ena parten ur ett fältslag som entydig segrare. Hade exempelvis ingen av parterna dragit sig ur striden vid mörkrets inbrott avbröts striden för natten, och nu avgjordes ofta utgången av de stridandes befälens och soldaternas nerver. Den part som dröjde sig kvar längst på fältet utsågs sedan i allmänhet som segrare.

 

En viktig förändring skedde under kriget beträffande fältslagstaktik. Slagets inledningsfas bestod sedan länge i att härarna ställde upp och stirrade på varandra, här var framför allt härens storlek betydande och förskräckande.

Denna taktiks betydelse minskade snabbt med det svenska krigsinträdet. Avgörande för de svenska framgångarna var disciplin och truppernas inre sammanhållning.